Sedan urminnes tider har människan sökt tekniker för att snabbt kunna återge former och tecken automatiskt, utan att behöva rita varenda en. För mer än 35 000 år sedan använde människorna sina händer som stenciler för att blåsa pigment på och dekorera sina grottor. Detta var inte en enkel teckning, utan en automatisk gest som möjliggjorde snabb, om än rudimentär, “mass”-reproduktion.
Idag verkar tryckning på industriell nivå vara det som ligger längst bort från en manuell och instinktiv gest; det är i själva verket en mekaniserad process som använder den mest avancerade tekniken. Men med undantag för digitaltryck (som endast möjliggjorts tack vare datorer) är nästan alla andra trycktekniker som används idag i själva verket den tekniska utvecklingen av manuella processer som utformades för århundraden och århundraden sedan.
De viktigaste teknikerna för reproduktion av tecken som människan har utvecklat under århundradena beskrivs nedan. Vissa är nu föråldrade för storskalig användning, men uppskattas fortfarande inom det konstnärliga området för sina särdrag. Andra tekniker, å andra sidan, har gradvis förfinats och mekaniserats för att klara industriell produktion, men behåller fortfarande den grundläggande principen för tekniken.
Xylografi
Från grekiskans ξύλον, xìlov, “trä” och γράφειν, gràphein, “att skriva”
Xylografi är den äldsta kända tryckmetoden. Tekniken består i att gravera en trätavla i relief med hjälp av en spets, med vilken de icke-tryckande delarna avlägsnas. De präglade delarna färgas sedan in på ett sådant sätt att de, när de trycks på ett underlag (papper eller tyg), ger en spegelbild av den ristade delen.
Xylografiska tryck användes också för att trycka hela böcker, vars matriser innehöll både text och illustrationer, fram till införandet av rörliga typsnitt, som uppfanns av Johannes Gutenberg under andra hälften av 1400-talet.
Träsnitt fortsatte dock att användas inom den konstnärliga sfären. På senare tid har linoleum och Adigraf, som är mjukare och lättare att gravera, ofta ersatt trä som bas för gravyr. I detta fall talar vi om linoleumsnitt.
Kalkografi
Från grekiskans χαλκός, khalkòs, ‘brons’ och γράφειν, gràphein, ‘att skriva’.
Intaglio är en gravyrteknik som används för att framställa illustrationer. Till skillnad från träsnitt är den positiv, inte negativ: de element som senare ska tryckas graveras direkt på matrisen.
Processen innebär att en metallplatta graveras, varefter bläck fördelas i fördjupningarna, dvs. de graverade delarna. Genom trycket från en press överförs bläcket som deponerats i de urholkade delarna till arket.
Den direkta metoden innebär att man graverar för hand, medan den indirekta metoden, som kallas etsning, bygger på att man använder frätande kemikalier för att gravera den design som tidigare gjorts på metallplattan. I detta fall förbereds plåten med opaka ämnen som kan motstå syran; därefter avlägsnas ämnena med hjälp av en nål från de delar som ska tryckas, som sedan kommer att etsas av syran. Djupet på etsningen bestäms av nedsänkningstiden.
Rotogravyr eller rotogravyrtryck är en teknisk utveckling av djuptryck, där man använder en roterande maskin med graverade cylindrar, som framställs fotomekaniskt. Bläcket överförs till papperet genom ett system av celler med olika djup. Ju djupare cellerna är, desto mer bläck kan de innehålla och desto mörkare blir trycket.
På grund av dess briljans och höga återgivningstrohet användes den från första hälften av 1900-talet främst för tidskrifter med stor spridning, därav namnet “rotogravyr” som en synonym för nyhetsmagasin.
Litografi
Från grekiskans λίθος, lìthos, ‘sten’ och γράφειν, gràphein, ‘att skriva’
Litografi, som bygger på olika kemiska reaktioner mellan färg och vatten, kännetecknas av att den tryckta och den vita delen ligger på samma plan. I processen används en speciell typ av porös kalksten, som ritas med en fettpenna och sedan sänks ned i vatten. Medan de delar som inte ritats absorberar en slöja av vatten, stöter de med fettmärket bort det; när de väl har färgats behåller endast de tidigare markerade delarna färgen. Genom att trycka plattan i pressen avsätts färgen på papperet. Vid färglitografi motsvarar varje färg en annan matris.
Offsettryck (från engelska, rebound) härstammar från litografi, där kalkstenen ersätts med en metallplatta, på vilken tecken och bilder trycks med hjälp av film. Tryck på papper sker genom en mellanliggande gummicylinder, som överför färgen med hjälp av rebound. Fotokompositionen gjorde det möjligt att gravera plåten så att den återger bilden med extrem precision.
Idag är offsettryck det mest utbredda systemet för stora upplagor.
Serigrafi
Från latinets seri, ‘silke’, och grekiskans γράφειν, gràphein, ‘att skriva’.
Screentryck är en tryckteknik som använder ett tyg som en matris genom vilken färg överförs till substratet.
Screentryck introducerades till Europa från Fjärran Östern under medeltiden, men det är först på senare tid som tekniken har fått stor spridning.
Screentrycksschablonen, som ursprungligen bestod av ett silkesnät, men som numera ersatts av nylon eller andra konstfibrer, förseglas med en emulsion på bestämda ställen så att färgen kan tränga in genom de otätade maskhålen och överföras till substratet under screentrycksramen. Tryckfärgen passerar genom screentrycksnätet med hjälp av ett lätt tryck från en stång, en så kallad squeeze bar eller squeegee, som har en gummikant som trycker mot trycknätet. För att producera ett flerfärgat screentryck måste en stencil tillverkas för varje färg.
Den stora fördelen med screentryck är att man kan trycka på ett stort antal medier och dosera mängden färg. Därför används tekniken idag i både hantverksmässiga (se denna artikel för den som vill prova på) och industriella sammanhang, för att trycka gatuskyltar, varumärken, skyltar, glasfönster och speglar, möbler, hushållsapparater, sportutrustning, skor, väskor osv.
