Futurismen föddes under en period av stor oro som en revolutionär rörelse vars mål var att förnya alla former av konst i linje med de tekniska och industriella innovationer som växte fram. Futurismen betonade hastighet, teknik, ungdom, våld och objekt som förkroppsligade dessa egenskaper, såsom bilen, flygplanet och industristaden i allmänhet. Traditionerna från det förflutna skulle omkullkastas för att fokusera på den dynamiska nutiden.
Den typografiska revolutionen ledd av Filippo Tommaso Marinetti
Mellan 1909 och 1944, de år som traditionellt sett markerar början och slutet på futurismen i Italien, vittnar behandlingen av kalligrafi, typsnitt och typografi om en anda av att bryta med det förflutna. Man tar avstånd från typografiska, såväl som litterära, konventioner som befästs under århundraden, till förmån för mer uttrycksfulla och mindre rationella kompositioner. Bokstävernas sammansättning på sidan skulle visuellt återge yttranden och verbala uttryck.
Den futuristiska typografiska revolutionen inleddes 1912, då Filippo Tommaso Marinetti komponerade de första “parole in libertà” (ord i frihet), kompositioner där orden inte har någon syntaktisk-grammatisk koppling till varandra och inte är organiserade i meningar och perioder. Stilen är lika revolutionerande fonetiskt som visuellt. Ordens klang, som ofta är onomatopoetiska, och deras typografiska behandling på sidan är av största vikt, i ett äktenskap mellan litteratur, musik och bildkonst.
Ett exempel på användningen av fria ord ges i boken Zang Tumb Tumb (1914) av Filippo Tommaso Marinetti, i vilken slaget vid Tripoli hyllas. Titeln för tankarna till krigets mekaniska ljud – artilleri, granater, explosioner. Typografin återspeglar språkets råa, suggestiva kraft. Istället för att följa de etablerade reglerna för syntax och interpunktion, lever bokstäverna och uttrycker sig själva på sidan.
Den futuristiska boken
I manifestet Destruktion av syntax – Trådlös fantasi skriver Marinetti:
“Jag startar en typografisk revolution riktad mot den bestialiska och kvalmigt D’Annunzio-artade uppfattningen om versboken, sjuttonhundratalets handgjorda papper, prytt med ormbunkar och apollon, grönsaker, mytologiska missalband, epigrafer och romerska siffror. Boken måste vara det futuristiska uttrycket för vår futuristiska tanke […]. Min revolution är riktad mot den så kallade sidans harmoni”.
Futurismens grafiska revolution är alltså inte begränsad till sidan, utan gäller hela boken. Under 1920- och 1930-talen utvidgades futuristernas grafiska experiment till att omfatta former, bindningar, material och tryckning av böcker, uppfattade som verkliga objekt.
Fortunato Depero, en futuristisk målare, skulptör och designer, publicerade 1927 boken Depero futurista, en samling av hans typografiska experiment, reklamaffischer, gobelänger och andra verk. Depero futurista presenterar sig som en utveckling av den futuristiska typografi som initierades av Marinetti, och som det första bokobjektet.
Depero futurista innehåller djärva grafiska experiment, innovativa layouter och verk inom alla konstnärliga områden och kallas även Libro imballonato, eftersom den är sammanbunden av två stora industribultar.
Reflektionen över bokens form sträcker sig till material. Myten om bilen och flygplanet antyder att metall är ett av de material som bäst representerar den futuristiska andan. I detta sammanhang blev “Lito-Latta” i Zinola, som grundades som en mekanisk verkstad för att tillverka litograferade metallådor och burkar, ett centrum för futuristisk konstnärlig aggregering. Lito-Latta blev berömd för att bland annat trycka två berömda objektböcker litograferade direkt på plåt: Parole in libertà futuriste-tattili-termiche-olfattive av Filippo Tommaso Marinetti (1932) och L’anguria lirica. Lungo poema passionale av Tullio d’Albisola (1934).
Layouten på Parole in libertà futuriste-tattili-termiche-olfattive är en ständig överraskning, samtidigt som den betonar bokens materialitet och övervinner dess stelhet med explosiva och dynamiska kompositioner.
L’anguria Lirica innehåller lyriska dikter av Tullio d’Albisola, var och en åtföljd av en teckning av Bruno Munari, tryckt i 101 handmonterade exemplar.
Bruno Munari, idag främst ihågkommen för sitt arbete under 1960- och 1970-talen, inledde sin karriär som designer under futurismens år och producerade mindre kända men lika briljanta verk.
År 1937 bidrog han till “Almanacco anti-Letterario Bompiani” genom att redigera den fotografiska bilagan med titeln “Udite! Udite!”, som bestod av bildtexter hämtade från Mussolinis meningar insatta i sidor med ett cirkulärt hål som pekade mot Duces ansikte som ett teleskop, så att hans ansikte alltid var närvarande under läsningen. Munari förklarade senare hur detta tillvägagångssätt dolde en förtäckt ironi: retoriken i Mussolinis tal framstår som mindre bombastisk och nästan komisk i denna typ av layout.
